Det talas ofta om olika färger på labbarna, inte bara svart gul och brun utan fox dudley och silver. Jag skrev ihop denna text för att förklara vad som gäller.
Vi som har labrador har det väldigt lätt med färger på våra hundar jämfört med andra raser som kan ha olika färger och mönster. Alla labradorer är enfärgade svarta bruna eller gula. Punkt. Vi har bara två färggener att hålla reda på. Enkelt sagt kan man säga att en labrador är antingen svart eller brun. Och så kan den antingen vara fullfärgad eller så är den gul. Parar man två gula hundar kan det bara bli gula valpar, två bruna kan bara få bruna eller gula valpar, två svarta kan få svarta bruna eller gula valpar.
Färggener
När man pratar gener talar man om Locus, det är den bestämda plats på kromosomen där informationen om en viss gen är lagrad. Genvarianter kallar man alleler. Kromosomerna kommer i par där man fått den ena från mamma och den andra från pappa, dessa kallas homologa kromosomer, dessutom finns könskromosomerna. Gener med ett och samma locus i de homologa kromosomerna är alleler av samma gen, dvs alla individer har två genvarianter i varje locus. Om individen fått samma variant av mamma och pappa är den homozygot för den genen, om den fått olika varianter så är den heterozygot för den genen. Homo betyder lika, hetero betyder olika. De olika allelerna betecknas med en stor eller liten bokstav. Stor bokstav bestämmer, det kallas att den är dominant, liten bokstav betecknar en recessiv allele. Detta system att beteckna gener är gammalt, mycket äldre än den genteknik som kan hitta de faktiska generna i DNA. Det är det vedertagna sättet att diskutera gener.
Grundfärgen på hunden styrs av B-locus , hunden kan vara BB, Bb eller bb, den har fått en genvariant(allele) från mamma och en från pappa. Hunden är svart om den är BB eller Bb, brun om den är bb. Dvs den måste ha fått den bruna genvarianten från både mamma och pappa för att vara brun. Stor bokstav B är dominant därför är hunden svart om den är Bb, dvs den har en svart och brun genvariant. Man säger att den svarta hunden Bb bär anlaget för brunt. På samma sätt är det med den gula färgen som bestäms av E-locus, hunden kan vara EE eller Ee då visar hunden sin grundfärg, dvs den är svart eller brun. Eller så är den ee, den har fått den gula genen både från mamma och pappa och är gul. Och där är vi klara när vi pratar labrador. Vi talar bara om dessa två gener när vi pratar färg hos labrador. En dominant svart hund är EEBB. En svart hund som bär brunt men inte gult är EEBb. En svart hund som bär gult men inte brunt är EeBB, etc. Dessa 4 bokstäver kan kombineras till 16 olika varianter och alla är svarta bruna eller gula. Eftersom man inte bryr sig om ifall en allele kommer från mamma eller pappa landar vi i 9 olika kombinationer enligt bilden.
Andra raser har många olika färger mönster och färgkombinationer. De har många fler färggener att hålla reda på. Labradoren har även dessa men vi behöver inte hålla reda på dem eftersom labradoraveln har sorterat bort dess varianter och har vi har bara en sort att välja på, oftast.
Färgen på hundarna bestäms av två pigment eumelanin och feomelanin. Eumelanin ger svart eller brunt pigment, regleras på B-locus. B-locus påverkar färgen på både hårstrån och hud. Feomelanin är ansvarig för blekning av pigment till alla nyanser av rött och gult pigment regleras på E-locus. Notera att enbart hårstråna påverkas av E-locus, nos och ögonkanter visar hundens grundfärg även om hårstråna blekts till gult. Mängden och fördelningen av dessa två pigment i hud och hårstrån, dvs pälsens färg och mönster, bestäms av många gener. Men i huvudsak är det interaktioner av 4 gener som bestämmer: B locus, E locus, dessa har vi gått igenom, och K locus och A locus. Bristen på eumelanin och feomelanin ger en vit päls färg, detta ser vi inte på labbar utom i den lilla bringfläcken och bolopadsen. Det finns flera gener som reglerar denna brist på pigment, alltså vit färg, och vilka mönster de ger men det bryr vi oss inte om hos labradoren. Det är denna vita färg som kan orsaka dövhet hos hundar och katter.
K locus bestämmer om hunden är enfärgad eller mönstrad. På K-lokus vet man att det finns åtminstone tre olika alleler, Kb, KBr och ky. Dominansordningen är Kb>KBr> ky. På K-locus bestäms alltså om hunden är brindle(randig), enfärgad eller mönstrad. Det finns ännu inget gentest för att se om hunden är KBr, och brindle hundar rapporteras ofta som KBky i gentester. ky betyder visa ditt mönster och är recessiv till både dominant svart Kb och brindle KBr. En hund som är kyky ger fullt uttryck för allelerna i A lokus och visar sitt mönster. De allra flesta labbar är KbKb och alltså enfärgade.
A locus bestämmer mönstret på hunden. På A-lokus känner man till fyra alleler; Ay (sobel), Aw (agouti), at (tan tecken) och a (recessiv svart). Dominansordningen för allelerna på A-locus är Ay > Aw > at > a. at är black&tan(som rottweiler) och a är recessivt svart, det som gör svarta schäfrar svarta. Svarta schäfrar och svarta labbar har alltså inte samma svarta färg. I princip alla labbar är black&tan, dvs atat. Men det syns inte pga att i princip alla labbar är fixerade på K-locus och enfärgade.
Vill du fördjupa dig i färggener rekommenderar jag boken ”Hundavel i teori och praktik” av Sofia Malm och Åsa Lindholm.
Dudley
Dudley är en gul hund med brun nos, alltså en brun hund som är gul. Det är en av de 16 kombinationerna som nämndes i början, bbee. Varianten anses sedan gammalt som ful och oönskad eftersom de gula hundarna ska ha svart nos och ögonkanter. En brun hund som är gul, alltså sk Dudley, har brun eller köttfärgad nos och ögonkanter, den har inget svart pigment någonstans. Det är anledningen till att det anses vara tabu att para en gul med en brun. Förr när man inte kunde ha koll på färggenerna var ett sådant tabu ett sätt att undvika att få fram dudley. Det kan förstås komma ändå. Om två hundar som paras båda bär både brunt och gult så kan det bli dudleyvalpar oavsett vilken färg föräldrarna har. Numera när det är så lätt att gentesta hundar för att kolla vilka färggener de bär på är detta inget problem. Istället är det ett problem att denna variant marknadsförs som exklusiv och ovanlig och svår att få fram. Däremot kan det vara motiverat att para brunt med gult för att förbättra pigmenteringen på de bruna, man vill att de bruna ska ha brun nos och ögonkant men ofta har de ljus eller köttfärgad nos och ögonkant pga att de har dåligt med pigment, här handlar det om mängden pigment. Gula avlas ofta mot att de ska ha svart nos och ögonkant, inte ljus med dålig pigmentering utan riktigt mörkt och eftersom det syns tydligare på gula är det lättare att avla för bra pigmentering på gula. Att para en riktigt välpigmenterad gul med en brun kan stärka den bruna pigmenteringen även om man i första generationen bara får svarta valpar, i nästa generation syns det. Att para en gul som inte bär brunt eeBB med en brun som inte bär gult EEbb resulterar i en helsvart kull där alla valpar bär både brunt och gult.
Foxred
Foxred är mörkt gula, rävröda labbar, genetiskt de är gula precis som de ljusgula eller de nästan vita. Intensiteten i färgen bestäms av I-locus. Vissa genföretag testar för I-locus och de som testar endast en gen visar inget resultat för hur mörkt gul en labrador är. Ett företag testar 5 olika gener för intensitet och där kan man se att olika intensitet på hunden har olika värden på gentestet.
Felfärgade labradorer
Det finns renrasiga registrerade labradorer som inte är svart, gul eller brun. Detta beror på K-locus att de kan visa sitt mönster till exempel black&tan och eventuellt brindle. Dessa mönster har funnits där sen innan rasen bildades men som oftast inte syns pga att hunden har minst en Kb. Tro inte att det är en blandras. De är lika renrasiga som sina föräldrar och registreras med färgkoden X som betyder ”ej standardenlig färg”. Det finns ett fåtal labbar som är KBky som alltså om de paras med en annan KBky kan få en mönstrad avkomma och detta är inte tecken på inblandning av andra raser utan ren historia. Under alla år har man försökt avla bort ky och avlivat alternativt gömt undan de mönstrade labbarna, men de har alltid funnits där. Jag har själv fött upp flera som är KBky. Det är så ovanligt att man inte behöver lägga pengar och energi på att gentesta för att kolla K-locus.
Silver
Silverlabbar är populära numera. Men det är inte någon ursprunglig färg för labradorer. Färgen sitter på D-locus och labradorrasen är fixerad för den dominanta allelen D, dvs den kan aldrig vara silver. Den recessiva varianten d bleker färgen på hunden om den dubblas, på samma sätt som en gul hund är dubblad på ee så är en silverlabbe dubblad på dd. Silvergenen d kom in i labradorer genom korsning med Weimaraner för länge sedan i USA. De som gjorde korsningen gjorde det inte för att få fram färgen utan för att ändra labradorens arbetssätt, de ville få fram ”pointing lab” dvs en hund som såg ut som labrador men jobbade som stående fågelhund. Andra såg möjligheten att tjäna pengar på en ovanlig färg och började inavla starkt på dessa hundar för att dubbla silvergenen och få fram silverfärgen. Alla silverlabbar som kommer från USA kan spåras tillbaka till denna kennel som födde upp både labbar och weimaraner. Men allteftersom färgen blivit mer poppis har nya inkorsningar av weimaraner gjorts. I USA har de registrerats som bruna och därför har seriösa labradoruppfödare satt i system att gentesta sina avelsdjur för att garantera att de inte bär silvergenen. Det finns inga silverlabbar med stamtavla i SKK. Anledningen är inte, som silveruppfödarna påstår, att färgen inte är godkänd. Det går ju bra att registrera övriga felfärgade labbar så varför inte silver? Jo för att föräldrarna till valparna inte är registrerade i någon godkänd stambok. För att kunna registrera en kull labradorvalpar i SKK ska uppfödaren vara medlem och valparnas föräldrar ska vara registrerade i godkänd stambok och av samma ras.
Anna Linderhed
Aquador Labrador Retriever