Aquador Bedazzled CERT, BIR och BIS-2

Loranga tog sitt första CERT och blev BIR och BIS2 på SSRKs utställning i Mjölby 20231029.

Är gentester farliga?

Denna artikel var publicerad i tidningen Labradoren (rastidning för Svenska Labrador Retrieverklubben) och Apportören (klubbtidning för Svenska Spaniel och Retrieverklubben) i år.

Att gentester är farliga är ett påstående jag hör om och om igen.  När jag frågar vad som är farligt får jag inget svar utan bara något luddigt om att vi begränsar antalet hundar vi kan använda i aveln.  Det är ju i stället tvärtom, för med gentester kan vi använda hundar i aveln som vi annars måste skrota från avel.  Vi ökar antalet hundar tillgängliga för avel.

Lärdomar av ögonsjukdomen PRA
På 1990-talet bedrevs det forskning för att finna genen för PRA, den ögonsjukdom vi hade bekämpningsprogram för då. På den tiden lusläste man stamtavlor och listor på anlagsbärare och det fanns internationella listor med anlagsbärare och böcker med stamtavlor på drabbade hundar. Hittade man en anlagsbärare i en hunds stamtavla var den hunden borta från aveln. Jag skrev motioner till Labradorklubben flera år om att vi behöver propagera för att få använda anlagsbärare i aveln när ett gentest blir klart.  Motionerna avslogs förstås men ett frö var sått, och så småningom fick vi använda anlagsbärare i aveln. 

2001 lånade jag ut min avelstik för en sista kull. Efter parningen men innan födseln blev det känt att pappan till kullen fått avkomma med PRA och pappan stoppades i aveln. Kullen föddes, det blev endast en valp, en hane, som förstås inte kunde användas i avel eftersom hans pappa var anlagsbärare och alltså 50 procents risk att valpen var anlagsbärare. När han var 8 år hade gentestet kommit och vi fick använda anlagsbärare i avel. Han testades och var förstås anlagsbärare för PRA. Men bara anlagsbärare! Jag kunde använda honom i avel. Han fick två kullar och en av hans döttrar ligger bakom en stor del av mina hundar idag. Det tog ett par generationer för mig att bli av med PRA-genen.

Valet av vilken valp som ska stanna i avel har aldrig dikterats av gentestet, men testet har gjort att jag inte behövde klippa den grenen. Bra hundar finns kvar som bidrar med sin kvalitet, de behövde inte tas ur avel på grund av en sjukdomsgen som kunde kontrolleras med ett gentest.

Är gentester farliga?  
Nej gentester är inte farliga, men de kan vara skrämmande. Om du testar måste du agera utifrån svaret om din hund bär på en sjukdomsgen för en allvarlig sjukdom dubbelt – är ”affected” – och då får du inte avla på den.  Men enligt lag får du inte heller avla på en otestad hund som kan misstänkas bära på en sjukdomsgen om den inte paras med en fritestad hund.  I Jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hållande av hundar och katter, SJVFS 2020:8, står det:

” Förbud att avla under vissa förutsättningar

3 § Hundar och katter får inte användas i avel om någon av följande punkter är aktuella:

1. De har sjukdomar, letala anlag, defekter eller andra egenskaper som kan nedärvas och kan medföra lidande för deras avkommor, eller kan hindra avkommorna att bete sig naturligt.

2. De är eller är med stor sannolikhet bärare av recessivt anlag för sjukdom, letala anlag, defekter eller andra egenskaper som kan medföra lidande eller negativt påverka avkommornas naturliga beteende, såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag.

3. Parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman. Med funktionshinder avses ett tillstånd som försvårar naturliga beteenden eller funktioner hos djur.”

Min kursivering. Notera att du inte behöver gentesta din hund för att den ska anses vara anlagsbärare och förbjuden att paras med otestad hund. Det räcker att man tittar i stamtavlan och räknar ut sannolikheten för att hunden bär på en gen som konstaterats hos någon av hundarna i stamtavlan, alltså såsom vi gjorde innan gentesterna kom.  Det finns många uppfödare som bryter mot lagen här, eftersom Svenska Kennelklubben anser att endast en testad hund, eller en hund som är förälder eller avkomma till en sjuk hund, kan vara anlagsbärare.

Avel kräver öppenhet
Det finns ingen anledning att som uppfödare producera sjuka hundar när man kan kontrollera det med ett gentest.  Det är inte farligt att sprida genen genom att använda anlagsbärare i aveln så länge du är öppen med dina resultat och talar om vad du gör. Självklart talar du om för valpköparen att en av föräldrarna bär en sjukdomsgen och att valpen har 50 procents risk att bära på genen men inte själv kommer att få just den sjukdomen. Med gentest kan du garantera just detta. Valpköparen behöver bara bekymra sig om just den genen om valpen ska gå i avel, och då är det lätt att ha koll på det med ett gentest. Farligt för rasen blir det om man försöker utrota en sjukdomsgen genom att avstå från att använda anlagsbärare, eftersom det minskar avelbasen och ökar risken för att andra åkommor ökar.

Gentester möjliggör fler avelskombinationer
Det sägs att användandet av gentester fokuserar avelsurvalet till bara fritestade hundar och att andra åkommor som man inte kan testa för hamnar i bakgrunden. Jag skulle vilja säga att det är tvärtom.  Genom att ha koll på de sjukdomsgener vi kan kontrollera med gentester har vi möjlighet till fler avelskombinationer och behöver inte ta en i övriga avseenden mycket bra hund ur aveln på grund av en sjukdomsgen.  Tänk vad många fina hundar som togs ur avel på grund av PRA innan gentesterna kom. Den förlusten av genetisk variation och mångfald behöver vi inte längre ha. Det är speciellt intressant nu när den genetiska inavelgraden och variationen i raserna uppmärksammas.

Det finns många gentester till hjälp i avelsarbetet
Jag gentestar alla mina hundar och valparna levereras med sitt gentest. De är testade på – i nuläget – 243 sjukdomsgener, varav 18 är intressanta för labrador retriever, min ras. Jag får även svar på alla färggener och en massa egenskaper som utseende och storlek, genetisk inavelsgrad och variation.

Man får ofta höra att det är farligt att testa med dessa ”pakettester”, eftersom de testar på så många saker som inte är relevanta.  Vad är det som är farligt? Skulle jag få svaret någon gång att min hund bär på en sjukdomsgen som inte är någon av de 18 som är relevanta för min ras, så är det ju jättespännande, men jag kanske inte fortsätter avla på den hunden. Är det någon annan ras inblandad?  När då och var? Jag vet att en del hanhundsägare inte vill låta mig använda deras hanar till en parning, eftersom jag testar alla valpar och på så sätt får reda på om hanen bär på någon sjukdomsgen som han inte testats för.